Vår älskade Nimbuz… tre dagar innan hans 14 årsdag visade kroppen tydligt att det inte gick längre… Annan dag jul… i sorgens tecken… Jag lyfter in honom i bilen… han har alltid älskat att ligga i bilen men den sista veckan skapade bilen panik… han hade ont och fick ingen ro… men denna dag… när vi skulle till djursjukhuset för att låta honom somna in låg han lugnt på golvet i framsätet och tittade på mig… Var han redo? Jag hämtade Clara på vägen… min fina dotter… min bästa vän… tillsammans skulle vi göra detta… Tårarna rann… man ställer sig alltid frågan, gör vi rätt? Men när jag skrev ner häromdagen allting som inte längre är som förr så har han inget liv… Mina älskade söner Oscar och Eric fick träffa Nimbuz på julafton… det kändes bra att de fick det sista mötet… På djursjukhuset bar vi in Nimbuz… en sköterska gick före med en bår… men vi ville att han skulle känna sig trygg… Tänk när man vandrar in där… blind av tårar och där sitter alla andra och tittar… det borde finnas en annan ingång… Väl inne så kände de igenom Nimbuz, han gick runt lite… men blicken var vilsen och tom… en blick vi sett så länge nu… Han hade ont i ryggen… I månader har vi masserat och tryckt för att lätta på kroppen… benen har blivit mer och mer böjda… han har magrat… inte velat gå ut… bajsat och kissar inne… vi har sprungit ut och in med honom för att undvika att det kommer inne… Han har vaknat på nätterna och varit orolig… velat ut och sedan vankat av och an… Bäst trivdes han när han låg på sidan i sängen och man låg bredvid och höll om honom… Nu var det dax att låta honom slippa oro och smärta… och få sova… De gav lugnande och han somnade i Claras famn… efter tjugo minuter fick han avlivningsvätskan insprutad i benet… han märkte inget och sov så fint… Vår älskade prins… så många minnen tillsammans… allt vi gjort… Är så glad för alla dessa fina år… och att vi även fick resa utomlands tillsammans… idag den 29/12 skulle han blivit 14 år… Grattis i himlen… ⛅️ Älskad, saknad och aldrig glömd… ❤️❤️❤️